Mycket har hänt sedan jag sist skrev och tiden har liksom bara runnit iväg. Märkligt då att skriva så här egentligen är en oerhört skön ventil för mig där jag kan processa både det ena och det andra dock utan att alltid klä det i ord.

Var ska jag börja hmmm kan egentligen inte göra annat än börja med Nova mitt lilla hjärta så orättvist livet är ibland.

Den dagen Nova kom in i våra liv var jag så himla lycklig och fullt fokus på att jag nu fått hem min nya tävlingspartner.

Inte kunde jag då ana att jag/ vi återigen bara skulle få dela väg en mycket kort period i vårt liv.

Jag såg framför mig och såg framemot att få börja tävla med Nova men se livet ville något annat för mig och Nova.

Fortfarande nu så känner jag en stor sorg och tomhet efter henne det har gått ungefär två månader sedan jag förlorade henne men i alla fall.

Ja ja säger säkert en del, det är ju faktiskt bara en hund och ja det är en hund. Men det är också en medlem av min familj, en fyrbent medlem med så stort värde för mig/oss. Jag tänker inte förmänskliga men min relation med mina hundar är ytterst individuella och de betyder oerhört mycket för mig och min familj.

Våra hundar är med oss överallt både hemma och på våra semestrar eller resor de är en del av vårt liv alltid. Så att inte längre dela livets väg med Nova var tungt och så orättvist att förlora henne så tidigt men jag är tacksam. Tacksam för den tid vi delade livet, för de stunder hennes nos berörde min kind, för de stunder hon for över gräset och kastade sig i min famn för att jag kallade på och tacksam för att fått vara hennes matte   

Men livet går vidare så är det och vi hade ju inget val. Det finns dagar jag tänker på henne med glädje och skratt och det finns dagar jag sätter mig på en sten/stubbe i skogen och låter tårarna falla för att jag saknar henne ofantligt.

Jag är så glad att jag har min "gammelman" Cappe och mitt älskade lilla vildstyre Ossian. Ossian vad han sörjde jag ser fortfarande att när jag säger hennes namn så springer han mot dörren för att stilla stanna igen och vända tillbaka hon kommer ju inte. Han har lärt sig det nu men den första tiden var tung för honom han ville inte äta och ville inte göra mycket han sörjde lilla vildstyre.

För drygt en vecka sedan blev vi ombedda att ta hem en ung herre, en schäfer så klart. Min spontana tanke var nope det går inte jag har två grabbar nej nej nej det kommer inte att fungera.

Men nu är han här i alla fall, vilket jag inte ångrar och det går över förväntan. Mitt lilla vildstyre som jag oroade mig för är helt fantastisk vilken resa han gjort lille plutten. Nu känner jag tillförsikt att jo det kommer att fungera mellan Leo och Ossian om de bara får ta sin tid och inte bli forcerade i något. Jag ser deras framsteg varje dag och känner att jo detta kommer att fungera  

Leo kommer att bli min nya tävlingspartner en ung trevlig hane så följsam och härlig i sitt sätt. En ritkigt go kille att arbeta med ser framemot vår tävlingsresa.

Jag och Ossian ja vi kommer att ägna oss åt Specialsök det gillar både han och jag och min  gammelman han får välja precis vad han vill eller inte vill göra   . Skönt att skriva ska komma ihåg den känslan så att jag faktiskt skriver i min blogg det som jag tänkt från början.

Nu börjar fredag kvällen sakta gå över mot lördag och det är dags för mig och grabbarna att krypa till sängs tidig dag imorgon. Först bygga bana sedan spåra en härlig hunddag med mina boys.

// God natt hälsar shäferligan